Narkotikabrott

Med klientens bästa i fokus | 08-673 51 80

Narkotikabrott | Rimligt tvivel | Subjektiva och objektiva rekvisit

Här berättar vi mer om vilka krav som ställs på uppsåt för att man ska fällas för narkotikabrott. Vad händer exempelvis om man fått i sig narkotikan utan att veta om det?

 

Ett exempel som är intressant ur denna aspekt skulle kunna se ut så här: en person har gett ett urinprov som visar på spår av cannabis. Personen hävdar dock att han måste ha fått i sig drogen utan att veta om det, exempelvis i en kaka som ätits på en fest eller i något annat socialt sammanhang.

Åklagaren har bevisbördan

När det handlar om narkotikabrott och andra typer av brottmål så ligger bevisbördan på åklagaren. Den åtalade behöver alltså inte motbevisa något, det kallas omvänd bevisbörda och är inte förenligt med västerländsk rättslig tradition.

Åklagaren måste bevisa alla rekvisiten i en straffbestämmelse, både de objektiva och de subjektiva. Här måste vi förklara vad objektiva respektive subjektiva rekvisit innebär.

De objektiva rekvisiten kan förklaras som den handling som måste begås för att den ska falla under en straffbestämmelse. En person måste exempelvis ha slagit en annan person så att denne skadats för att den förstnämnde ska kunna dömas för misshandel.

De subjektiva rekvisiten har med uppsåt att göra. Den anklagade måsta alltså ha agerat med uppsåt eller oaktsamhet, annars kan vederbörande inte straffas. Subjektiva rekvisit kan alltså förklaras med att gärningsmannen måste ha insett vad han har gjort eller åtminstone ha haft en aning om att det han gjort skulle få konsekvenser. De subjektiva rekvisiten måste alltid vara uppfyllda för att en person ska kunna dömas, och de varierar från fall till fall.

Bruk och uppsåt måste bevisas

När det handlar om narkotikabrott så måste åklagaren bevisa att den misstänkte personen olovligen har brukat narkotika och att denne dessutom haft uppsåt. Att bruka eller inneha narkotika genom oaktsamhet (alltså utan uppsåt) är inte straffbart.

Bevisningens styrka är självklart också viktig och det gäller att den når upp till beviskravet som tillämpas. I brottmål tillämpas ofta principen att det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade har begått det aktuella brottet. Detta är ett högt beviskrav som långt ifrån alltid uppnås.

Tre olika former av uppsåt

I svensk rätt förekommer främst tre olika former av uppsåt. Dessa är avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. Om en åklagare misslyckas att bevisa den åtalade har insett att den har brukat narkotika (insiktsuppsåt) så kan det ibland räcka att åklagaren kan bevisa att personen har haft en misstanke om följden, men att denne är likgiltig inför detta. För att det ska finns likgiltighetsuppsåt så måste åklagaren kunna bevisa att den åtalade åtminstone haft en misstanke om det har handlat om narkotika. Och att personen har struntat i den risken och inte avstått från gärningen (i detta fall att äta kakan med cannabis i).

Finns alternativa förklaringar så kan det bli friande dom

I del fall där det finns en alternativ förklaring till ett positivt urinprov så kan det mycket väl sluta med att den åtalade personen frias. Men då måste förklaringen vara sådan att den inte kan lämnas utan avseende.

För att åklagaren ska uppnå beviskravet måste man använda så kallad eliminationsbevisning. Detta innebär att det framkommer andra uppgifter som motbevisar den alternativa förklaringen. Händelseförloppet kan exempelvis visa sig skilja sig från den åtalades berättelse. Exempelvis kan ett vittne berätta att personer har berättat för den åtalade att det fanns olagliga substanser i kakan som har nämnts i exemplet ovan. 

Om bevisningen mot gärningspersonen är så stark att det som talar till hans förmån är väldigt långsökt och kan avfärdas med frasen "det är möjligt, men det är inte det minsta troligt" kan dock saken anses vara visad bortom varje rimligt tvivel.

14 feb 2018